För många som tänker skaffa en hund eller katt kan det vara svårt att veta vilken eller vilka raser som passar ens personlighet och livsstil. Ska jag köpa en renrasig eller blandras? Stor eller liten? En som fäller eller inte? I den här artikelserien förklarar jag några grundläggande områden som är bra att känna till. Min tanke är att du ska känna dig trygg i att du gör ett val som är långsiktigt hållbart för dig och djuret. Det gynnar nämligen hela djurägarsamhället och djurvälfärden. Det minskar också antalet djur som behöver byta hem på grund av beslut som inte är genomtänkta från början.
Renrasig eller blandras?
Det finns för- och nackdelar med att köpa hund eller katt med mer eller mindre känt ursprung. Hundar och katter är antingen stambokförda eller inte. Med stambokförd menas här att de är registrerade i en erkänd riksorganisation, som till exempel Svenska Kennelklubben eller Sverak. Dog World Kennel Club (DWKC) är inte en erkänd riksorganisation.
En fördel med att köpa en stambokförd hund eller katt är att du kan vara säker på att djuret tillhör en specifik ras. Det innebär att det är lättare att förutse hur djuret både kommer se ut och bete sig. Det skapar också viss förutsebarhet kring typiska sjukdomar och skador som kan drabba rasen.
Ibland saluförs hundar med löfte om att de är en viss ras, men inte är stambokförda. Det gäller framför allt fransk bulldogg, malteser, yorkshireterriers och pomeranians. Generellt gäller att du ska vara på din vakt när du ser sådana annonser. Risken är stor att det är en hund som kommer från en uppfödare som inte vill ta ansvar eller i värsta fall en smuggelverksamhet.
Uppfödare som är anslutna till riksorganisationer intygar att de har för avsikt att följa alla regelverk och etiska riktlinjer. De intygar också att de endast avlar på renrasiga och stambokförda hundar. Med det sagt, så är det förstås inte så att uppfödare som valt att stå utanför organisationen konsekvent bryter mot regelverk eller bedriver oetisk avel. Det är däremot aningen svårare att vara säker på att sådana uppfödare har goda avsikter och tänker ta ansvar.
Men blandras är väl friskare än renrasiga?
För att bemöta detta påstående behöver jag ge en kort genomgång av hur genetik fungerar. Genetik är dock ett komplicerat ämne, så följande förklaringar och beskrivningar är grovt generaliserade.
- Alla individer har alla gener, men för många gener finns olika varianter, så kallade alleler. De olika allelerna för en viss gen påverkar samma egenskap, men de kan ha olika verkan. Nya alleler uppstår genom mutationer.
- Mutationer gör att nya egenskaper uttrycks, det kan vara exempelvis en ny färg eller ett nytt hårlag men det kan också vara en defekt, vanligtvis en sjukdom.
- Varje individ har ca 20 000 genpar. I ett antal av de paren finns skadade gener. Vi upptäcker bara dem som dubbleras. De övriga vet vi ingenting om. Det är dock ett faktum att det finns andra skadade gener i betydande antal i alla raser – inklusive blandraser.
- Inga individer är helt fria från genskador. Vilken individ som man än väljer att använda för mycket i avel kommer att sprida sina defekta gener i övermått. Efter några få generationer har vi ett facit på vilka skadade gener den individen bar på. Det visar sig genom att vi får nya ärftliga defekter i raserna.
OK, så nu är alla införstådda med att ingen individuell hund eller katt är fri från skadade gener, oavsett om den är renrasig eller blandras. Så varför är olika raser mer eller mindre drabbade av sjukdomar och skador och varför hör man ofta påståendet att blandras är friskare än renrasiga djur?
Genetisk variation är att sprida risker
Så länge föräldrarna inte är nära släkt är risken mycket liten att båda föräldrarna bär exakt samma skadade arvsanlag. Inom rashundaveln bryter vi ofta systematiskt ned det skydd som det dubblerade gensystemet normalt ger. I en stängd stambok är det följaktligen omöjligt att tillföra ny genetisk variation – man får göra det man kan med det man har.
Genom att para individer som är släktingar blir viss gendubblering helt enkelt oundviklig. Det är den huvudsakliga orsaken bakom de genetiska problem som i dag är förekommer i många hund- och kattraser. Det här är viktigt att förstå även för den som är intresserad av en korsning inom en ras som har ett namn men inte är stambokförd, som till exempel Labradoodle eller Cavapoo och liknande. I den första generationen kan man förvisso ha turen att undvika de genetiska problem som respektive ras bär på. Men i generationen därpå så uppstår samma problematik igen. Förenklat kan man säga att exempelvis alla ”poos” eller ”doodles” är lika sjuka eller friska som hundraser generellt. De har dock, generellt, ett större mått av oförutsebarhet.
De flesta raser är relativt nära släkt ändå
Den första kennelklubben som började stambokföra hundraser var den brittiska kennelklubben The Kennel Club. Klubben grundades 1873 och då fanns endast 40 raser stambokförda. Idag finns drygt 300 hundraser som kan registreras i Svenska Kennelklubben. Internationellt finns ännu fler raser. De flesta raser som finns idag har med andra ord mejslats fram med systematiskt urval under de senaste 150 åren. Urvalet och aveln har i de allra flesta raser skett på samma sätt, nämligen genom omfattande släktskapsavel. Det beror på att man på detta sätt snabbt kan förstärka både egenskaper kring utseende och användningsområde till nästkommande generation.
Det är då inte svårt att förstå att raser i en och samma art ändå har en hel del gemensamma genetiska nämnare bland sina 30 000 genpar. Detta trots att de är så olika i utseende och beteende. Att blanda raser ökar visserligen genetisk variationen i arten (hund eller katt) och minskar risken för viss gendubblering och därmed också risken för att dubblera skadade genpar. Men eftersom de flesta hund- respektive kattraser trots allt är relativt nära släkt ska man inte överdriva fördelarna med korsningsavel med det argumentet.
Att blandraser generellt sett är friskare än renrasiga är därför lite missvisande. Risken för att skadade genpar dubbleras är dock generellt lägre när man korsar individer från olika stamböcker än inom en och samma stambok. Hur stor betydelse korsningen har för genvariationen beror också på vilka raser man korsar.
Blandraser ger ett större överraskningsmoment
Ur ett genetiskt perspektiv kan det vara bra att korsa raser som är så olika som möjligt. Det gäller både till både utseende och mentalitet. Det är dock viktigt att också förstå att blandade raser innebär fler oförutsebara egenskaper. Det kan ibland också innebära rent olämpliga egenskaper hos avkommorna. Ett exempel kan vara att en lättstressad ras kombinerats med en ras som har mycket skärpa. Risken är där att man får avkommor som är både lättstressade men samtidigt också reagerar med aggressivitet då de känner sig hotade. En sådan kombination kan vara rent av farlig.
Ibland ser man också kombinationer av raser som är snarlika varandra. Där är sannolikheten större att både utseende och egenskaper matchar bättre. Risken är dock att de båda raserna man kombinerat är närmare varandra rent genetiskt. De kan exempelvis bära på samma genetiska defekt som orsakar exempelvis en viss typ av sjukdom. Det gör att den genetiska ”vinsten” med korsningen inte blir lika stor som när man korsar helt diametralt olika raser.
För vissa raser, där den genetiska variationen är starkt begränsad, blir det ibland nödvändigt med inkorsning av andra raser. Några exempel där bland annat Svenska Kenneklubben godkänt inkorsningar är bland vissa stövarraser, miniatyr bullterrier, belgiska vallhundar och clumber spaniel. SKK har även lyft fler möjligheter och strategier för att förbättra den genetiska variationen.
Omfattande släktskapsavel
Som jag skriver ovan så har de flesta raser tillkommit på relativt kort tid genom omfattande släktskapsavel. För 150 år sedan levde min gammelmorfar, om vi sätter tiden i en kontext. I mänskliga mått är det det är inte så många generationer sedan. Eftersom hundar och katter ofta blir föräldrar i relativt ung ålder (mellan 3-5 år) så hinner dock mycket att ske på denna relativt korta tid. Det betyder att det är ungefär mellan 30-50 generationer som hunnit passera, i vissa raser många fler generationer då man avlat på djuren i betydligt yngre åldrar.
När den här selekteringen har skett får man en så kallad flaskhalseffekt. Inom vissa raser har man idag bekymmer att lyckas få till en tillräckligt stor variation – de hundar som befinner sig i stamboken är helt enkelt för mycket släkt med varandra. Andra skäl till att vissa raser hamnar i risk för utrotning kan delvis orsakade av yttre omständigheter, som till exempel krig.
Vissa raser har särskilt stora utmaningar kopplade till den begränsade genetiska variationen. Det gäller framför allt vissa raser som är framavlade med mycket särpräglade utseenden, som exempelvis lös hud som skapar hud- och ögonirritationer, andningssvårigheter på grund av trånga andningsvägar eller kotmissbildningar på grund av karpryggar och hårt skruvade svansar. Även om man skulle lyckas få till en genetisk variation inom ramen för den stängda stamboken, så går de fysiska attributen inte att backa med mindre än att man korsar in andra raser på sikt.
Det finns bara utveckling eller avveckling
Det här är en utmaning för många av riksorganisationerna globalt sett, som ska verka för sund avel på sällskapsdjur. Å ena sidan står uppfödarkollektivets intresse av att ”bibehålla” en rastyp, å andra sidan står djurskyddsmässiga avväganden. Eftersom det inte finns någon generell definition av vad det innebär att vara en sund hund eller katt, så finns det en risk att vi kollektivt förskjuter vad som är godtagbart i termer av djurskydd. Det här är en viktig fråga som jag personligen hoppas att Svenska Kennelklubben och Svenska Djurskyddsföreningen samverkar kring i högre utsträckning framöver. För både uppfödare och spekulanter på hundar och katter är det viktigt att förstå att man genetiskt inte kan ”bibehålla” något. De enda alternativen som finns är att utveckla eller avveckla.
En utmaning med för många raser
Utbredningen av ärftliga defekter och sjukdomar är en konsekvens av bristande insikter om hur skyddet mot ärftliga skador är konstruerat hos alla djur. Så snart en selektering sker så väljer man vissa egenskaper som man antingen vill befästa, förstärka eller eliminera. Det är i princip alltid något man kan se eller mäta. Samtidigt som man gör detta väljer man också in eller bort egenskaper som man varken kan se eller mäta. Det går inte att backa bandet – man kan inte återskapa förlorad genetisk variation. Uppdelning av befintliga raser är därför sällan en bra idé. Det skapar bara mer problem med att hålla den ”nya” rasen tillräckligt genetiskt varierad.
På samma sätt bör man vara mycket försiktig med att implementera särskilda hälsoprogram inom hund- och kattraser. Även om tanken är god och man kanske ser en förbättring för den isolerade egenskapen man vill avla bort, så utesluter man indirekt bort även genetisk variation. Vinsten med att avla bort en egenskap bör alltså vara högre än att bibehålla genetisk variation, vilket ofta är svårt att argumentera för. Undantaget är om populationen redan är stor och det är enkelt att avla bort egenskapen med hjälp av DNA-test. Man har då på ett annat sätt råd med lite ”svinn” eftersom man bara väljer bort individer som man hittar det skadade genparet på genom ett blodprov. Utmaningen är dock att många sjukdomar uppträder genom att olika genpar samverkar med varandra och ibland också med miljön som djuret lever i.
En bättre lösning är att ras- och specialklubbar arbetar för att sprida kunskap om värdet av att använda fler individer ur populationen i avel, inte minst äldre hanhundar.
Varför finns det så många raser då?
Ursprungligen är många raser framför allt framtagna för att passa i olika sammanhang där det behövts en hjälpande hand till människan. Det kan vara exempelvis olika typer av jakt- eller vallhundar som tagits fram, trygga gårds- eller vakthundar, duktiga spårhundar, starka och uthålliga draghundar och så vidare. Idag använder man många av alla hundraser framför allt som sällskapshundar, men det är viktigt att förstå att många av raserna har starka och särpräglade karaktärsdrag som passar olika personer och livsstilar olika bra. Vissa av karaktärsdragen passar väldigt dåligt i kombination med varandra.
Så ska jag välja en renrasig eller blandras?
Förhoppningsvis har du nu fått insikt i fördelar och nackdelar med renrasig respektive blandras. Vi kan också konstatera att det redan idag finns tillräckligt många renrasiga och stambokförda hundar och katter med förutsebara egenskaper. Ringa in ditt behov och botanisera bland vilka raser som lever upp till dina önskemål, du bör inte ha några bekymmer att hitta något som passar dig.
Du bör också läsa på vad det är du också ska förvänta dig i termer av utseende, beteende och eventuella risker för rasbundna sjukdomar. Tilltalas du mer av tanken på oförutsebarhet och till varje pris vill minimera risken för att skadade genpar möts så kan det vara värt att se sig om efter riktigt diametrala korsningar. Mitt starka medskick är att undvika kombinationer med raser som har så olika karaktärsdrag att de riskerar att bli svåra att hantera.
Vad som passar bäst av en renrasig eller blandras är med andra ord individuellt för olika personer. Klart är att det i vart fall inte behövs fler nya raser eller uppdelningar av befintliga raser. När genetiska sjukdomar kommer till uttryck i en sluten stambok är inte heller den bästa lösningen att selektera bort för många individer i populationen. Istället behöver vi ett större fokus på att ta tillvara på så mycket genetisk variation som möjligt. Det gör man genom att använda en stor variation av funktionella individer i aveln: man tillåter dessutom ingen enskild individ att sprida sina gener för mycket i en population. Därtill fokuserar man på att använda äldre handjur med känd sjukdomshistorik. På så vis skapar vi långsiktigt hållbara förutsättningar för den stambokförda aveln så att vi kan fortsätta leverera valpar och kattungar med förutsebara egenskaper, med en bredd som passar alla möjliga personer och livsstilar.