En vän skickade mig en mycket intressant artikel från Hallandsposten igår. Det handlade om en person som sålt en så kallad ”labradoodle” med vilket menas en blandning mellan pudel och labrador, men där köparen hade gjort ett DNA-test för att ta reda på vilka raser som ingick i hunden. Testet visade att hunden visserligen bestod av pudel och andra raser, men det fanns inget spår av labrador. Köparen krävde därför att säljaren skulle lämna ett prisavdrag, eftersom hunden inte var den hund hon trodde att hon köpt. Hunden kostade 15 000 kronor och köparen ville ha 10 000 kr i avdrag.
Det här är ju superintressant från flera perspektiv.
Är det fel på hunden?
Vad som är att betrakta som ett fel utgår från om hunden möter köparens befogade förväntningar. Gjorde den det här? Varan, det vill säga hunden, var ju inte den vara som hon trodde sig ha köpt.
I det här fallet är det helt klart att hunden faktiskt inte mötte den beskrivning som uppfödaren hade lämnat vid försäljningen. Följaktligen avviker hunden från beskrivningen – det är köprättsligt fel på hunden.
Vilken roll får säljaren?
Normalt sett får den som föder upp hundar mer än bara vid ett enstaka tillfälle en roll som näringsidkare enligt köprättslig praxis. När köparen är en näringsidkare och säljer en hund till en privatperson (konsument) gäller konsumentköplagen. Lagarna är snarlika, men några skillnader är till exempel att köplagen till stora delar är dispositiv (förhandlingsbar) medan konsumentköplagen alltid är tvingande till konsumentens fördel. I konsumentköplagen gäller också att säljaren har omvänd bevisbörda, det vill säga att om köparen påstår att något är fel på varan så är det säljaren som ska bevisa att det inte är på det viset – om felet visat sig inom 6 månader från köpet.
I det här fallet spelar det mindre roll vilken lag som tillämpas vid bedömningen. DNA förändras inte över tid och hunden har hela tiden varit något annat än en blandning mellan pudel och labrador och inget som utvecklats under tid.
Om det är ett fel, hur reklamerar man då det?
Reklamationen ska ske så snart som möjligt efter att man upptäckt felet. När köplagen tillämpas så har man upp till två år på sig att reklamera felet och när konsumentköplagen är tidsfristen hela tre år.
I det här fallet hade köparen gjort DNA-testet ca ett år efter köpet och begärt prisavdrag när svaret kommit. Fristen för att kunna reklamera hade inte löpt ut, oavsett vilken lag som skulle bli tillämplig.
Vad hände då?
Köparen fick inte gehör hos säljaren. Säljaren erbjöd sig däremot att återköpa hunden, något som inte köparen ville. Säljaren ansåg även att DNA-testet inte var tillförlitligt som bevis. Ärendet togs sedermera till Allmänna reklamationsnämnden. Nämnden kom fram till följande:
Nämnden anser att det genom det presenterade intyget är bevisat att hunden saknar inslag av labrador. Eftersom hunden, enligt parternas avtal, skulle vara en blandning mellan labrador och pudel så är hunden att betrakta som felaktig i köprättslig mening. Säljaren är ansvarig för felet.
Nämnden bedömde att ett skäligt prisavdrag skulle vara 8 400 kronor.
DNA-test som bevisvärde?
Man kan konstatera att Allmänna reklamationsnämnden sannolikt inte är experter på DNA-tester. Huruvida testet faktiskt var validerat och tillförlitligt förtäljer inte artikeln. Men det väcker ändå en del följdfrågor.
DNA-test har i allt större utsträckning börjat saluföras kommersiellt. När hundens arvsmassa kartlades år 2005 ledde det nämligen till ett stort intresse från både forskningsvärlden och från vinstdrivande företag att förstå hur detta skulle kunna användas på olika sätt, både för att förbättra hundhälsa men också för att tjäna pengar.
Vissa genetiska tester kan vara relevanta för en viss hundpopulation, till exempel för att förbättra en viss hälsorelaterad egenskap. Andra tester kan vara helt irrelevanta. Om en sjukdom inte utgör ett kliniskt problem i rasen, det vill säga egenskaper som kan medföra lidande, och/eller det DNA-test som erbjuds för denna åkomma inte anses tillförlitligt, är det bättre att avstå från att testa sin hund. Man behöver dock förstå att du som uppfödare är skyldig att ta hänsyn till testresultatet i ditt avelsarbete och du får inte använda en hund som är anlagsbärare i avel, om du inte kombinerar den med en hund som är testad fri.
Skulle du få beskedet att din hund är genetiskt affekterad så får du inte använda den alls, ens i kombination med en genetiskt fri hund. Det finns följaktligen en risk att avelsbasen begränsas på felaktiga grunder. Det är viktigt att ha i åtanke att hundavel handlar om mycket mer än enstaka sjukdomar, och att genetiska tester, även om de idag är många, inte ger hela bilden.
Det är också därför det är så viktigt att förstå om testet faktiskt har någon relevans för att förbättra hälsan i rasen. Det kan vara lätt att både som uppfödare och köpare lockas av marknadsföring kring tester, men man behöver också veta om att det finns ekonomiska intressen som driver kommersialiseringen av gentester.
Reklamation på grund av DNA-test?
Som uppfödare har du omfattande ansvar för att redogöra för vad det är köparen egentligen köper. Du behöver förklara vad du ansett har varit relevant att kontrollera hos föräldradjuren och varför du kanske har avstått från att göra andra kontroller.
När valpen är såld kan du dock inte förhindra valpköparen att göra DNA-tester som kanske visar på att hunden är affekterad av en eller annan genetisk defekt. Huruvida det blir att betrakta som ett köprättsligt fel bygger på vad köparen haft fog att förvänta sig. Självklart ska DNA-testets tillförlitlighet för den aktuella populationen också vägas in i bedömningen.
Jag tror vi kommer att se fler liknande fall i framtiden, där köpare lockas av att köpa DNA-tester och där utfallet visar sig skapa en känsla av att det är fel på hunden – och således vända sig till säljaren för prisavdrag och/eller skadestånd. Här måste vi tillsammans med intresseföreningar som Svenska Kennelklubben, ras- och specialklubbar och även de seriösa laboratorierna enas om vilka tester som faktiskt skulle kunna vara relevanta att göra och aktivt avråda från.
Nu var det säkert så att hunden i det ovan aktuella fallet faktiskt inte hade spår av labrador, trots att den marknadsfördes som en ”labradoodle”. Nackdelen med att köpa en valp från påstådda blandningar eller oregistrerade men ”renrasiga” hundar är att du som köpare egentligen inte kan vara säker på vad du fått. Om det är viktigt för dig att valpen består av exakt den ras du ställt in dig på är det säkrast att vända sig till uppfödare som registrerar valparna i Svenska Kennelklubben.
Likaledes är det en risk att du som producerar dessa valpar löper en risk att behöva lämna ett prisavdrag eller till och med betala skadestånd i det fall du sålt något du påstått vara en viss ras eller blandning, som visat sig vara något annat.
[email-subscribers-form id=”2″]
