Ett kollektivt ansvar

Förra helgen var jag på avelskonferens anordnad av SKK. Hela 140 funktionärer från olika ras- och specialklubbar fanns representerade på plats. Temat för konferensen var ”Varför har det blivit så svårt att välja avelsdjur?”. Jag kommer inte skriva generellt om konferensens innehåll i detta inlägg, det får ni läsa i era respektive klubbars tidskrifter eller forum i stället. Men något jag vill lyfta för er läsare av denna blogg är något jag tog med mig personligen, som både uppfödare, djurägare, avelsfunktionär och jurist. Vi har ett kollektivt ansvar.

Detta medskick kom redan i det första passet, som Elisabeth Rhodin höll. Elisabeth har fött upp taxar framgångsrikt i nu aktningsvärda 60 år, nästan halva tiden som vi stambokfört hundar systematiskt. Hon berättade bland annat om den upplevda svårigheten att föda upp hundar idag, jämfört hur det upplevdes förr.

Mycket är förstås relaterat till att det är fler regelverk att känna till och efterleva, även om det nog i praktiken handlar om att regelverken tillämpas mer nu än förr genom att det ställs högre förväntningar på det vi föder upp.

Utveckling av hundraser

Hundraser har utvecklats under relativt kort tid, åtminstone sett till hur länge hundar funnits i förhållande till när vi började stambokföra dem. Vi har rönt framgångar, utifrån att framgångar mäts utifrån parametern utställningsresultat. I vissa fall även prestationsresultat, förstås, men främst utställningsresultat. Man kan man säga att vi verkligen har nått stora framgångar i hundrasaveln om vi likställer utseende med kvalitet.

Samtidigt har många uppfödare höjt ribban för vad som ska passera nålsögat för avel. Ambitionsnivån hos uppfödarna är och blir allt högre. Nu ska även mentalitet, funktion, meriter, hälsa, släktskap och annat vägas in i urvalet av avelsdjur. Det är färre och färre som möter våra krav – och vi vill gärna införa allt fler krav.

Betänk här också att en del uppfödare faktiskt inte kan tänka sig att använda en hund i avel om den har fel storlek eller en färgfläck på fel ställe, något som trots allt inte har någon som helst betydelse för djurets välmående vare sig fysiskt eller mentalt.  

Vi är samma kollektiv

För att åstadkomma det som vi tidigare definierat som framgångar så har vi, traditionellt sett, också ägnat oss mycket till inavel eller linjeavel om man vill kalla det så. För att förenkla det gravt och närmast oförskämt i förhållande till vad vi lärde oss under helgen, så kan man säga att den genetiska variationen i de flesta raser har utarmats, även de numerärt stora. Det kan förefalla finnas många individer tillgängliga i avel. Men de djur som används i avel för varje generation (den effektiva populationen) är dels ganska få, dels ganska nära släkt med varandra.

Det här innebär att det är oerhört svårt att faktiskt slå sig för bröstet och säga att man är förskonad från olika bekymmer när man föder upp en viss ras. Vi är samma kollektiv och vi har ett kollektivt ansvar för våra hundraser. Hunduppfödning är inte en one man show. Detta var något som Elisabeth också lyfte. Vi måste börja samarbeta och inse att vi sitter med, mer eller mindre, samma förutsättningar.

Har du inte fått allergier i din uppfödning än? Good for you! Har du inte drabbats av skotträdsla? Det är bara att gratulera! Men så länge vi sitter med mer eller mindre samma avelsmaterial inom en och samma stängda stambok så kommer det dyka upp, förr eller senare. Den som påstår sig vara mer förskonad har endera haft en osannolik tur, eller är inte helt och hållet ärlig.

Strategier framåt

Vid konferensen diskuterades många olika strategier, exempelvis dubbelparning, inmönstring och inkorsning, för att komma till rätta med situationen i våra hundraser. Detta kommer era respektive klubbar säkerligen informera mer om. Något som kanske inte lyftes så mycket är hur vi beter oss mot varandra.

Här kan jag bara igen lyfta min personliga insikt efter helgen. Vi uppfödare måste inse att:

• Hundavel är kollektivt ansvar
• Vi sitter med mer eller mindre förutsättningar
• Det finns ingen poäng med att framhäva sin egen uppfödning framför någon annans
• Och det finns i synnerhet ingen poäng i att ”tala illa” om någon annans uppfödning, eftersom du sitter i samma position
• Det underlättar för alla att vara ärliga och öppna med varandra, i synnerhet för de hundar vi föder upp

Jag tror här att organisationer som exempelvis Svenska Hunduppfödarföreningen kan hjälpa oss att komma samman och bli starkare tillsammans, som gemensamt kollektiv.