Innan sommaren började jag grunna på om det fanns en legaldefinition av vad som är en hundras. Orsaken var att jag funderade lite på Norges förbud mot vissa hundraser. I Norge har man ett förbud mot att importera, äga eller avla på vissa hundraser. Egentligen uttrycks det i lagen ”hundetyp”, men med uppräkning av vissa raser. Bakgrunden är inte hälsomässig, utan handlar mer om att man vill förbjuda vad man anser är farliga raser. Jag funderar dock på vad legaldefinitionen av vad en ”hundras” egentligen är. Jag har inte kunnat hitta så mycket förklarande förarbete till vare sig Norges lag eller föreskrifter. Men rent krasst så har jag hittills inte hittat något som rättsligt beskriver vad en hundras är. Ur ett filosofiskt perspektiv kan det ju däremot beskrivas på många olika sätt. Så vad är en hundras?
Är det utseende, funktion eller stamboken som styr?
Jag ställde frågan i en hundgrupp på Facebook, där jag fick några intressanta inspel. Någon beskrev det som att det till att börja med handlar om ”individer som lika varandra till utseendet och egenskaper”. Så långt skulle rätt många individer kunna tillhöra samma ras. I tillägg beskrevs det att detta finns beskrivet i en ”rasstandard” och att dessa individer ska finnas i en ”stambok” där man kan se vilka förfäder individen har.
Även det skulle ju kunna innebära att rätt många olika typer av individer egentligen skulle kunna tillhöra samma hundras. Så varför blir det ”blandraser” när man, i teorin, skulle kunna använda sig av avelsdjur som är lika varandra till utseendet och skulle kunna motsvara en och samma ”rasstandard”?
Vi uppfödare inom SKK ser ju gärna vår stambok som den ”rätta”, även om det finns andra hundklubbar med annan stambokföring. Men vår uppfattning (tänker då SKK-kollektivet som helhet) är att dessa betraktas som ”blandraser” eftersom de inte finns i vår stambok. Men rent krasst så är denna definition av hundras främst en beskrivning av vilka som kan ingå i samma intresseförening för hunduppfödning eller inte.
Hur förbjuder man då en hundras?
Det är det gränssnittet jag tycker blir lite intressant, inte minst om man ska beskriva det ur ett objektivt perspektiv och i ljuset av olika typer av förbud eller särskilda förhållningsregler. Om man ska kunna förbjuda en ras (oavsett skäl) så behöver den kunna avgränsas och definieras på ett eller annat sätt.
Så är t ex en whippet alltid en whippet om den ser ut som en whippet? Eller är det bara en whippet om det är en stambokförd whippet? Och om den är stambokförd, är det bara en whippet om den är stambokförd i en kennelklubb som är ansluten till FCI? DNA-test är ju också intressant, eftersom det ”bara” är en matchning av släktskap till andra DNA-testade hundar.
Hur blir det med rättssäkerheten?
Varför är det här något att ens fundera på? Jo, man kan bland annat fundera på rättssäkerheten. Även i Danmark finns förbud mot vissa hundraser. Där måste djurägaren, i praktiken, kunna visa upp att hunden man har inte är släkt med en förbjuden ras, t ex via DNA-test, om polisen fattar misstanke om att det rör sig om en förbjuden ras. Kan djurägaren inte göra det, så kan polisen fatta beslut om att hunden ska avlivas. Det är alltså tillräckligt för polisen att fatta misstanke, och om du som djurägare inte kan visa att hunden inte är släkt med en förbjuden ras så är det tillräckligt för att fatta beslut om avlivning.
Förbud mot avel på vissa hundraser
Får detta kanske bäring även på det pågående ärendet i Norge, där man prövar om avel på vissa hundraser är förenlig med norska djurskyddslagar. Om man ponerar att domstolen kommer fram till att avel på vissa hundraser inte är förenlig med djurskyddslagen – blir konsekvensen då att det endast slår mot avel på hundar inom ramen för Norska Kennelklubbens stambok? Uppmuntrar man då inte risk för avel som sker i mindre kontrollerad form, då efterfrågan på de specifika raserna kanske främst handlar om människors önskan om att få en hund med ett visst utseende?
En intressant vinkel lyftes av norska Livsmedelsverket i den aktuella rättegången:
Norska Mattilsynet (motsvarande Livsmedelsverket) håller för närvarande på att utarbeta en ny föreskrift när det gäller hunduppfödning. Den kommer troligen att remissbehandlas i höst eller vinter. Avelsförordningen innehåller inga åtgärder för särskilda namngivna raser. Sektionschef för djurskydd på Mattilsynet, Torunn Knævelsrud, förklarade varför:
”Vi vill ha en reglering som ska omfatta uppfödning av alla hundar, oavsett om de är renrasiga eller blandras, och oavsett om uppfödaren är ansluten till en organisation eller inte. Idag behöver en uppfödare bara säga upp sitt medlemskap i en rasklubb om de tycker att avelsreglerna är för stränga, och kan sedan fortsätta avla självständigt. Blandraser och oregistrerade hundar kan också ha sjukdomar och defekter. Därför måste bedömningar göras på individuell nivå, med den enskilda hunden och uppfödaren, inte på rasnivå”, säger hon.
Den nya förordningen kommer att kräva att norska uppfödare är registrerade. De måste också ha en avelsplan, även om de inte är anslutna till en rasklubb eller avelsorganisation.
Torunn Knævelsrud beskrev paragraf 25 i djurskyddslagen, som Oslo tingsrätt ansåg att NKK och de andra parterna hade brutit mot, som alltför hård och otydlig.
– Det är nödvändigt att gå in mer i detalj på var gränsen går. Om all uppfödning som innebär minsta risk för sjukdom eller lidande förbjuds kommer det inte att gå att arbeta med djuruppfödning alls. Det kommer inte att vara lagligt att arbeta med korsning heller, som det har funnits krav på. Det är omöjligt att garantera att defekter inte uppstår”, betonade hon.
Den norska rättegången
I slutet på september genomfördes den sista delen av rättegången och en dom väntas komma inom ungefär fyra veckor.
