Vad har riskaversion, sifferneuroner, flockmentalitet och mätbarhet med hållbar hundavel att göra?
Människans natur
Vår naturliga instinkt är att screena omgivningen efter hot och risker. Hela vår evolution bygger på det beteendet. Den som inte var uppmärksam och misstänksam på omgivningen riskerade att bli både uppäten av en tiger på savannen, eller dö av att äta olämplig föda. Det här är ett djupt rotat kontrollbehov hos oss, som inte går att bortse från. Att undvika hot och risk är helt enkelt varit gynnsamma egenskaper hos våra förfäder genom evolutionshistorien, något som på gruppnivå format oss till individer som helst undviker risk.
Vår förprogrammerade förlustaversion
Vi gillar inte heller att riskera förluster, även om det finns chans till vinst. Ett exempel är forskningen om förlustaversion, som först presenterades av Kahneman och Tversky (Kahneman, D. and Tversky, A. (1984). ”Choices, Values, and Frames”) Forskarduon kunde visa att vi generellt tycker mycket mer illa om att förlora saker än vad vi tycker om att vinna saker. En förlust av 1 000 kronor innebär alltså en större nedgång i lycka, än den uppgång i lycka som en vinst på 1 000 kronor ger. Rent beteendepsykologiskt så föredrar vi människor alltså att minimera förluster framför att maximera vinster.
Vad får det för konsekvenser idag?
Idag lever vi inte med samma hot och risker i vår omgivning som för bara några hundra år sedan. Vårt beteende blir då irrationellt. Vi vill undvika risker som är högst osannolika och med högst begränsade konsekvenser, även om de inte är hundra procent oundvikliga.
Det skapas en obalans mellan vårt ratios och intellectus. Ratios står för det som går att mäta, beräkna och kartlägga, medan intellectus mer handlar om vad som ska mätas, varför det ska mätas och vad som egentligen är meningen med alltihopa. Begreppen kommer från renässansfilosofen Nicholas Cusanus. Han skrev även om begreppet icke-vetandet, alltså sådant vi aldrig någonsin kan veta till fullo. Man kan aldrig veta exakt hur en annan människa uppfattar saker och ting hur mycket man än förklarar. Vi kan inte veta exakt hur framtiden kommer att bli. Det finns flera möjliga framtider. Vi vet inte vilken som blir sann. Det är som det är.
Men vårt samhälle idag är i nästan alla avseenden uppbyggda med att allt ska mätas och utvärderas, så det är inte konstigt att det är där vi också har hamnat inom djuraveln.
Inte allt mätbart är relevant att mäta
Så vad är det som gör att vi tror att konkret mätbara saker är rätt väg att gå? Ganska nyligen upptäcktes att vi föds med sifferneuroner. I vår hjärna finns det ett område som kallas intraparietal sulcus. Här finns de hjärnceller som alltså till vardags brukas kallas neuroner.
Innan vi människor lär oss matematik, så hjälper neuronerna oss att jämföra mängder för att ta reda på var det finns mest respektive minst av något. Medan vi lär oss matematik så programmeras gradvis dessa neuroner för att kunna avgöra exakta mängder och associera dem med symboler och ord. Det här sker redan från den ålder vi börjar bli medvetna om siffror, det vill säga från runt fyraårsåldern (M. Dalén ”Sifferdjur”). En del andra arter kan också ha uppfattning om “mycket” eller “lite”, men ingen annan art har så sofistikerade sifferneuroner som vi människor. Det är ett av skälen till att vi är så fascinerade av att mäta, följa upp och sätta mål. Det är vi människor som art ensamma om.
Vi är besatta av att mäta
Eftersom vi reagerar så instinktivt av att se siffror så reflekterar vi sällan över vad siffrorna eller bokstäverna egentligen betyder. Vi slutar ibland att tänka efter själva.
Tanken att mäta är god, men det är lätt att bli både förvirrad och förvillad. Det som i början är avsett att vara ett hjälpmedel leder till något som vi tror är ett facit. En hund som fungerar utmärkt under det första levnadsåret och som röntgas och stämplas med en siffra på endera höft- eller armbågsleder, ser vi på med helt andra ögon under resten av dess liv. Trots att hunden är precis densamma. Vår inprogrammerade tilltro till siffror gör att vi tappar tron på hundens framtida funktion eller livskvalitet. Besvikelsen hos djurägaren kan vara enorm. Inte för att djuret är sjukt eller har någon annorlunda funktion än tidigare, utan för att upplevelsen är att djuret inte är vad man trodde att det var, på grund av den siffra eller bokstav som djuret tilldelats.
Siffror kan vagga in oss i en falsk trygghet
Siffrorna får oss också undermedvetet att tro saker. Ju fler siffror eller “rätt kryss i rätt ruta” som en hund har, desto mer tror vi på att den kommer gynna rasen om den får gå i avel. Trots att det bara är en av tusentals mätpunkter, så förlitar vi oss på att den mätbara egenskapen representerar hundens allmänna välmående eller funktionella sundhet. Finns det rutor som kan kryssas, så ska de kryssas. Men vi reflekterar sällan över de rutor som inte syns, inte kan mätas eller målsättas.
Siffror stökar till det när vi ser trender också. Minsta små förändringar åt olika håll, gör att vi får manik eller panik. Vi upplever förändringen mycket större än vad den relativt sett är. Vår instinktiva reaktion är mycket större än vad vi har fog för (den nobelprisbelönade forskaren Robert Schiller har visat detta). Ett hack i kurvan gör att vi lätt vill tro att förändringen kommer bli mycket större (eller mindre) än vad den relativt och rationellt sett kommer att bli.
Kan vi värja oss mot denna mani eller panik?
Nej, sifferneuronerna är inprogrammerade rent evolutionärt hos oss och vi är hårt drillade från barnsben. Vi tänker inte på att vi reagerar såhär, det sker omedvetet.
Lägg därtill att vi människor är flockdjur. Flockmentalitet gör att alla vill följa efter, få stannar upp och reflekterar om det verkligen är rätt väg att springa, oavsett om det är ett stup vi är på väg mot.
Människans tilltro till styrdokument, instruktioner, checklistor har en tendens till att vi slutar att tänka själva, utan enbart säkerställer att vi följer ett protokoll. I vissa fall kan det vara befogat, som exempelvis i en tillverkningsprocess eller för en pilot som ska flyga ett flygplan. Men – det behöver ändå finnas ett mått av förnuft. Inom luftfarten är det helt nödvändigt att piloten använder sitt eget förnuft och inte enbart förlitar sig till protokollet.
Risken är stor att vi tappar vårt sunda förnuft och omdöme, så länge vi ser att vi följer protokollet. Vi kan till och med rättfärdiga ett helt felaktigt beslut, så länge allt annat passar in i protokollet.
Det är därför vår ratios och intellectus behöver samverka. Vi kan inte ha piloter som flyger plan enbart genom att följa protokoll, men inte heller enbart genom att ha lite bra feeling och erfarenhet av att flyga. Det måste finnas en balans.
Grundproblemet inom hundaveln
Vi har något form av gyllene ideal vi eftersträvar, skrivet för runt 100-150 år sedan. Samtidigt arbetar vi med stängda stamböcker, och det enda medel som finns att tillgå är de djur som vid var tid finns registrerade i respektive stambok. I tillägg till det skalar vi bort lager för lager på löken av de djur som, enligt våra sifferneuroner, inte lever upp till de mått vi för oss själva har bestämt är viktiga – med mer eller mindre koppling till vad som är funktionellt viktigt för djuret. Det här förstår egentligen vårt ratios är en icke hållbar hundavel. Men vi rättfärdigar ändå vårt beteende av helt naturliga skäl.
Vad är viktiga mätpunkter?
Om man vidhåller att en rasstandard är den gemensamt överenskomna ideala bilden så kan man ofta dela in den i ett lager av ursprung och historisk användning, funktionell sundhet och slutligen karaktäristiska utseendedrag. Det sistnämnda har dock ofta fått störst betydelse av olika skäl.
Men när de utseendemässiga karaktärsdragen tillmäts störst betydelse, så finns en stor risk för att man på grund av siffror (utställningsmeriter) riktar in selekteringen på en viss del av populationen. Det är dyrare att registrera en kull efter icke-meriterade hundar än efter meriterade i SKK. Det skapas ekonomiska incitament för att gå till det mätbara, det subjektivt utvärderade. Trots att det kanske objektivt sett inte gynnar populationen som helhet. I värsta fall finns det trender som bidrar till att djurets utseende skapat mycket negativa konsekvenser för djurets grundläggande funktioner och välmående.
Alla har sin bild av vad som är att betrakta som oseriös hundavel
I vissa raser finns en tendens, eller ”flockmentalitet” om man så vill, hos en del uppfödare att se ned på de som avlar på hundar som inte har rätt “rastyp”, trots att djuret bevisligen tillhör samma stambok. På samma sätt ser en annan flock av människor ner på de som avlar efter utställningsmeriter och inte arbetsmeriter, d.v.s vad hunden har presterat för meriter inom olika typer av nyttogrenar som exempelvis bruks eller vallning. Och en tredje flock av människor som ser ned på alla som inte genomför samtliga hälsotest som finns tillgängliga på marknaden, oaktat hur relevant och “viktigt” testet är för rasen.
Tester är bra och befogade – i vissa fall
De hälsotester vi har tillgång kan i bästa fall ge en objektiv förklaring till varför ett djurs specifika funktion som inte är i linje med vår förväntan. Det vill säga, en hund som har ont i sin höft kan sättas i samband med att det föreligger inkongruens mellan höftledsskålen och höftledskulan. Men det är ingen definitiv sanning, om man tittar på det från andra hållet. Inkongruensen är inte samma sak som ett kliniskt symtom. Det är först när det finns en kausalitet mellan symtom och det mätbara som det mätbara har en rationell betydelse. Innan dess är det mätbara endast ett mått.
Ibland kan testet förstås tala om för oss att det finns en risk för att något icke-funktionellt ska triggas igång. Men i de allra flesta fallen är testen framtagna av oss människor i syfte att mäta och fånga något som vi tror att vi med subjektiv bedömning bedömt att vi kan använda oss av på ett rationellt sätt.
Och den största utmaningen är förstås att de tester som finns tillgängliga på marknaden bara testar en bråkdel av vad vi egentligen skulle behöva veta om ett djur för att på riktigt vara säkra på djurets lämplighet att bidra till en långsiktigt hållbar avel.
Ändå tillmäter vi en icke-rationell tilltro till de tester som finns. De behöver vare sig spegla en risk för sjukdom eller en risk för sämre funktion eller ens vara i närheten av relevanta för den specifika ras som testet finns tillgängligt för. Ändå vill vi tro på testet som ett facit på djurets funktion, förmågor och lämplighet att föra just sina gener vidare. Vi människor blir irrationella varelser när vi baserar vår tro på att mätbarhet i sig är rationellt, för det är det inte.
Vi behöver förståelse för våra förutsättningar
Vi behöver förstå våra förutsättningar. Vi arbetar med levande väsen. Vi har avgränsat arbetet inom en ram som vi människor själva har beslutat, genom stambokföring. Vi kan inte skala bort fel på djur till att bli felfria väsen genom olika typer av mätningar. Det enda vi gör är att avgränsa det tillgängliga avelsmaterial som finns och, i värsta fall, skapa oss betydligt större bekymmer när den ökande inavelsgraden leder till betydligt mer allvarliga problem inom populationen. Se isberget framför er. Den synliga isen är det vi mäter, men vi har ingen aning om vad som finns under ytan. Vårt icke-vetande kommer alltid vara mycket mer komplicerat och oförutsebart, även om vi skulle ha helt intellectusbaserade mätpunkter.
Vi kan däremot fokusera på att öka vår resiliens mot att fel uppstår eller bryter ut. Med det menar jag att vi höjer de trösklar och triggers som finns för att sjukdomsprocesserna någonsin behöver påbörjas, samt öka djurens fitness genom en så varierad användning som möjligt. Det här har nu de senaste dagarna blivit i allra högsta grad relevant i och med Norges tingsrättsdom som fastställer att det, i dagsläget, inte är förenligt med norsk djurskyddslagstiftning att avla på Engelsk Bulldogg eller Cavalier King Charles Spaniel. Man bedömer att raserna har målat in sig i ett hörn. Det är oerhört tragiskt, men inte en oväntad slutsats. Och just dessa raser är absolut inte ensamma – det finns ett flertal hundraser som ligger i farans riktning att landa i precis samma slutsats i en rättslig process.
Vi kan närma oss en hållbar hundavel om vi överlistar oss själva
Vi behöver förstå att vi människor är enkla varelser som är förprogrammerade till att bete oss på irrationella sätt. När vi alla förstår det, så kan vi försöka överlista oss och våra instinkter bättre. Vi kan ta fram nya avelsstrategier på en helt annan nivå än vad vi tidigare har gjort, och fortsätta att umgås med, tävla, ställa ut och avla långsiktigt hållbart på våra fantastiska hundraser.
