Linjeavel vs inavel – hur mycket är okej?

Det här inlägget bygger på DVM PhD Brenda Bonnetts blogginlägg på Dogwellnet.com. Innehållet är använt med författarens godkännande.

Inavel är parning av besläktade individer – det vill säga de som har en eller flera släktingar gemensamt. Linjeavel är inte bara en form av inavel – det ÄR inavel. Hur nära denna inavel är beror på valet av individer inom den linjen.

Linjeavel/inavel – per definition – minskar genetisk mångfald. Hur mycket beror på släktskapet mellan de individer man har selekterat och under den tid och antal generationer som processen upprepas under.

Det är vetenskapligt bevisat och allmänt erkänt att inavel / linjeavel hos hundar har lett till:

• En ökning av förekomsten av ärftliga störningar
• En minskning av livskraft / livslängd
• En minskning av reproduktionsförmågan (minskad fruktbarhet, minskad kullstorlek etc.)
• Förlust av genetisk variation

Studier av olika arter har visat att inavel också kan resultera i:

• utvecklingsstörning, högre dödlighet hos ungarna inom arten
• en kortare livslängd och försämring av funktionen i immunsystemet. Och det är känt att nedsatt immunfunktion kan leda till högre cancerfrekvenser och en uppsjö av andra problem för hud, matsmältningssystem och andra system samt motståndskraft mot smittsamma ämnen.

Sammantaget kallas dessa effekter av inavel / linjeavel för inavelsdepression. Viktigt är att inavelsdepression ökar när omfattningen av inavel ökar. Se till exempel Inavelsdepression minskar kullstorlekar i golden retrievers.

Brenda fick en fråga från en uppfödare vid en föreläsningsserie som hon höll, under ett föredrag om avelsetik, ”Vilken nivå av inavel är okej? Var är gränsvärdet för ”för nära”? ” Hon frågade då uppfödaren, ”Varför vill du bedriva inavel/linjeavel? Tror du att det kommer att förbättra hälsan och livslängden? ” Uppfödarna på seminariet hade nämligen tidigare betonat att deras mål var att producera friska, långlivade valpar. Hon hade nämnt att inavel/linjeavel i allmänhet görs för att fixera vissa egenskaper i en linje – det vill säga ”önskvärda” egenskaper. Men vad är önskvärt? Generellt gäller att avel förs utifrån egenskaper som man kan se eller ta på. Inte nödvändigtvis, och kanske sällan, främst på egenskaper som är förknippade med hälsa och livslängd. Därför är det osannolikt att det senare uppnås genom inavel/linjeavel och snarare ett faktum att både hälsa och livslängd kommer att försämras med tillhörande minskning av genetisk variation.

Kanske är det dags att vara transparent och ärlig.
Vad du ser i alla stamtavlor – utseende, hälsa, livslängd – är en direkt spegling av vad förfäderna selekterades för.

Om ditt primära mål är att producera friska, långlivade valpar – och det inkluderar alla valpar i alla kullar – skulle du först och främst bara använda hundar som själva är hälsosamma, som kommer från en lång rad släktingar som är hälsosamma och långlivade. De skulle inte ha uppvisat några av de skadliga egenskaperna som beskrivs ovan som en konsekvens av inavel. Och du skulle vilja vara säker på att det fanns en historia med gott temperament och rasspecifika beteenden och förmågor. Du skulle säkerställa att alla hundar i din linje kan se, andas, och röra sig utan hinder och kan uppvisa naturligt hundbeteende. Det här är inte bara konst och vetenskap, utan sunt förnuft för hundavel.

När du väl har prioriterat dessa aspekter ska du eliminera hundar från avel med negativa egenskaper som de sannolikt kommer att förmedla till nästa generation. Efter det, först efter det, kan du göra något val på specifika fysiska attribut, alltså rena utseendemässiga egenskaper.

Är allt så lätt att uppnå? Nej, men vem har någonsin sagt att det är enkelt att manipulera utvecklingen och genetiken hos en art? Och tyvärr, inom avelspopulationerna för många raser, kan det finnas ganska få individer som uppfyller kriterierna som beskrivs ovan.

Om det du vill ha är att konsekvent vackra valpar så kan linjeavel och inavel mycket väl ge dig det. Men som historien har visat så kommer det så småningom ofta att resultera i en ökning av andra icke önskvärda egenskaper, utmaningar och problem – och sannolikt inte några förbättringar av vare sig hälsa eller livslängd.

Det finns många frågor om hur man mäter genetisk variation, hur man fastställer den – vad är egentligen genetisk variationoch hur uppnår vi den? Det finns inga enkla svar på dessa frågor. Det finns stora utmaningar i vissa raser där egenskaper som är förknippade med hälso- och välmåendeproblem är så konstanta och inte kan lösas genom att fortsätta avla varierat ens inom den slutna populationen.

Fakta om genetisk mångfald

• Genetisk mångfald kan inte uppnås genom att selektera avelsdjur enbart för hur väl de stämmer överens med rasstandarden i termer av utseende eller specifika fysiska egenskaper. Med andra ord speglar brist på variation i observerbara egenskaper också en brist på genetisk variation i populationen.
• Eliminering av avelshundar med oönskade egenskaper som inte är förknippade med dålig hälsa eller funktion, t.ex. många pälsfärgsorter som helt enkelt anses vara oönskade, kommer att minska den genetiska mångfalden. (Observera dock att några pälsegenskaper återspeglar skadliga mutationer. Intresserad av utmaningar kring pälsfärger? Se Ian Seaths blogg: Systems Thinking and Non-standard Breed Colors.)
• Genetisk variation kommer alltid att minskas genom inavel och inavel – ju närmare kombinationen är släkt, desto större blir effekten.
• Möjligheten att öka den genetiska variationen genom att endast avla inom en sluten population är begränsad. Beräknade värden på variation i en ras kan också vara felaktiga om endast en liten del av den tillgängliga populationen avlas på eller ingår i beräkningarna.
• Stamtavlebaserade beräkningar av inavelskoefficienter (COI) – särskilt på ett begränsat antal generationer – underskattar inavel jämfört med DNA-baserade COI: er eftersom de baseras på genomsnittligt / förutsagt arv av genetiskt material från förfäder, snarare än det faktiska fallet för en individuell hund. Inom en och samma kull kan alltså valparna ha olika grader av inavel, om man beräknar inavelsgraden med DNA, vilket ju inte blir fallet om man använder stamtavleberäknad inavelsgrad.
• Mått på genetisk variation är ytterligare ett verktyg för att använda för ”Helhetsbilden”. (Se Brendas blogg: Helhetsbilden – i hundvärlden som helhet och för ditt nästa avelsbeslut.)

Vad kan du göra för din ras?

Det finns ett ökande antal rasspecifika forskningsstudier om genetisk variation. Det är förstås inte möjligt att få en helhetsbild av en population genom en beräkning eller ett mått på endast en begränsad grupp hundar. Titta exempelvis på artikeln Genomic diversity and population structure in the Leonberger dog breed. Du behöver inte förstå detaljerna i tekniken och metoden för att förstå de viktigaste budskapen från denna artikel. Till exempel: ”Slutsatser: Den ökande Leonbergerpopulationen har åtföljts av en avsevärd förlust av genetisk mångfald efter flaskhalsen som inträffade på 1940-talet, på grund av den intensiva användningen av populära hanhundar som resulterade i hög grad av inavel.” och ”Rasen har predispositioner för neurodegenerativa störningar och cancer, vilket sannolikt till stor del beror på begränsad genetisk mångfald.”

Aaron Sams, expert på genetisk variation vid Embark, fick samma fråga som Brenda fick tidigare, vid ett internationellt möte om hundhälsa. Frågan löd om det var någon som visste hur mycket inavel var okej, vilken nivå var okej i en ras. Och bland många andra kloka råd så sa han att i slutändan måste uppfödarna och rasklubben bestämma vad de kan ”tolerera”. Och Brenda själv skulle vilja tillägga att det gäller alla aspekter av hälsa och brist på hälsa, samt livslängdsfrågor.

Slutsatsen av hela det här inlägget är:

Du får vad du selekterar för, inte vad du önskar att du ska få. Låt oss vara helt ärliga med det.

[email-subscribers-form id=”2″]