Jag har gått och grunnat på den syn på avel som man i västvärlden har. Jag ska försöka utveckla: Sedan hälsoprogram (eller då kallat bekämpningsprogram) infördes för vissa oönskade sjukdomar hos rashundar så har fokus i avelsurval i första hand baserats på att välja ut individer, antingen med rätt fenotyp eller i vissa fall numera också genotyp, som uppfyller de kriterier man satt upp inom ramen för hälsoprogrammet. För vissa egenskaper har man kunnat se en förbättring, i vart fall fram till en viss nivå. Genetiken spelar oss ibland ett spratt och det visar sig att det inte alltid är så enkelt som man tror att utrota sjukdomar som uppträder. Ändå är vårt avelsfokus (sett till hälsa) i huvudsak lagt på de egenskaper vi kan mäta, antingen genom okulära bedömningar eller genom DNA-analyser. Jag möts ofta av resonemanget ”varför ska vi inte mäta, när vi nu faktiskt kan mäta?”. Jag ska försöka förklara min syn.
Hälsoprogrammen har, som jag nämnt, funnits länge. Har hälsoprogrammen uppnått sitt syfte? Svaret är ofta ja, man har kunnat se en förbättring beträffande den isolerade egenskap som hälsoprogrammet riktat in sig på. Har hälsoprogrammen fått andra, möjligen oönskade effekter i raspopulationen? Den frågan blir svår att besvara, eftersom man egentligen hade behövt en likadan population vid sidan av – utan hälsoprogrammet – för att kunna jämföra hur utvecklingen av sjukdomsspridning och allmän hälsa sett ut där. Är det tack vare eller på grund av hälsoprogrammet som situationen ser ut som den gör?
De flesta som känner mig vet att jag förespråkar en sund och varierad användning av avelsdjur, framför allt äldre avelshanar, snarare än att begränsa aveln med hälsoprogram/punktinsatser mot vissa egenskaper enbart för att möjligheten att mäta finns. Att aldrig tillåta ett enskilt djur att sprida sina gener för mycket i en population är att ta ansvar för rasens hälsa. Den kan förstås vara en utmaning att utöva i praktiken, i vart fall avseende avelshanens barns utspridning i en population, eftersom hanhundägaren då inte har någon makt att begränsa den. Här har ras- och specialklubbar ett stort informationsansvar gentemot uppfödarna, även om informationen också finns lättillgänglig på exempelvis Avelsdata.
Det leder mig vidare in på nästa steg i mina funderingar. Världshälsoorganisationen (WHO) uppskattar att upp till 80 % av hjärt- och kärlsjukdomar och 30 % av all cancer i västvärlden, men även många andra livsstilsrelaterade sjukdomar, skulle kunna förebyggas genom sundare livsstil innefattande t ex kost och aktivitetsnivå. I Sverige vet vi att mellan 20-50 % av alla hundar är feta eller överviktiga. Saxat från Anicura: Fetma hos hund medför ökad risk för diabetes, ledproblem, hudåkommor, nedsättning av immunförsvaret och ger en ökad belastning på både inre organ och skelett. Dessvärre utgör också fetma en del av en ond cirkel, eftersom det leder till minskad benägenhet att motionera och därmed ett minskat energibehov, vilket i sin tur bidrar till att övervikten ökar. Det finns sjukdomar som ger minskad förbränning, men det är sällan detta som är orsaken till övervikten. Som regel är orsaken helt enkelt för mycket mat och för lite motion.
Men inte bara vår avslappnade livsstil och aktivitetsnivå avspeglas i hundpopulationerna. Vi har även ett flertal grenar inom hundsporten i total motsats till inaktivitet, som exempelvis agility, bruks och jakt för att nämna några. Undertecknad har noterat att trenden kring skadeförebyggande insatser ökat jämfört med för bara ett par år tillbaka, men kanske i huvudsak når de mest tävlingsinriktade och det sker inte heller på ett systematiskt sätt. Informationen till oss vanliga glada amatörutövare, som inte satsar på elitkarriärer, är tämligen begränsad. Om skadeförebyggande information över huvud taget når den rena sällskapshundsägaren är jag personligen tveksam till. Och frågan är om information är tillräckligt, eller om det krävs andra insatser och initiativ för att realisera skadeförebyggande insatser.
Vad har jag för avsikt med att redogöra för detta resonemang för er? Jo, jag vill väcka en tanke om vår iver att finna vägar till att begränsa genetiska sjukdomars spridning i en population delvis kan uppnås genom att förhindra att de över huvud taget triggas genom förhållandevis enkla livsstilsförändringar, som exempelvis genom skadeförebyggande träning, minskad fetma och övervikt och ökad aktivitetsnivå. Det förutsätter förstås att samtliga involverade samverkar i mycket högre utsträckning, det vill säga uppfödare, veterinärer, försäkringsbolag och intresseorganisationer som SKK, SBK, SAgiK med flera, och sannolikt behöver stödjande verktyg tas fram för att hjälpa hundägarna till ett hållbart hundägande och en hållbar hundavel.
Önskar er alla en fortsatt fin sommar!
[email-subscribers-form id=”2″]
